“Mitt mål var att titta i olika samlingar för att se likheter och olikheter mellan förkläder i hela Dalarna, för att sedan välja ett förkläde som jag försökte efterlikna med dagens svenska ullgarner, där ullen är svensk och spunnen i Sverige. Då jag vill öka användandet av den svenska ull samt stödja ett kulturarv, som finns i spånaden.

Avgränsningar
Bara genom att titta i min egen familjs och i granngårdarnas dräktsamlingar i byn Ullvi kunde jag se en otrolig stor variation på mönster, färg och garnkvalité. Alla var liknande, men ingen var exakt likadan. I Leksand har vi sju olika förkläden, blå raskmajd, rödraskmajd, grön raskmajd, gul raskmajd, rödrandigt förkläde, svartrandig majd (gul med svarta ränder) samt ett vitsvart randigt förkläde. Jag fastnade för det svartvita förklädet som i dag vi inte ser i bruk så ofta.
Jag undersökte vilka spinnerier som producerar svenska garner. Och efter en snabb översyn av det stora utbudet av förkläden i Dalarnas olika folkdräkter insåg jag att jag behövde begränsa mitt arbete. Jag valde att lägga fokus på ullen, ullblandningens och snoddens betydelse i vävningen och hur de tog sig uttryck i de olika mönsterformerna. Jag valde bort att undersöka likheter mellan förkläden från olika socknar, bandvävning och tofstillverkning. Det gav mig möjlighet att fokusera helt och hållet på hur det är möjligt att manipulera de svenska ullgarner vi har idag genom tillsatt snodd, vävning, tvätt och press.”

Reflektioner och slutsatser
Så kan vi idag väva ett krispigt dräkttyg med köpt svensk ull i garn? Svaret är både ja och nej. Både klimat och fårraser ser annorlunda ut idag. Garnet spinns till största delen av maskiner idag. En mer intressant fråga är, vill vi ha exakt samma kvalité på tyget som 200 år sen? Eller vill vi ha ett likvärdigt tyg?
Men proverna som jag tagit fram visar att man som vävare kan göra mycket för att påverka känslan på tyget. Man kan påverka mycket genom att studera teknikerna som användes förr och låta handen vara med.
Genom att tillsätta mer snodd fick jag ett krispigare tyg, men det var svårare att komma upp i bra inslagstäthet. Spolarna behöver vara ännu lösare, trampning och hårdheten i slag behövde anpassas. Mina fyra prover som har tillsatt extra snodd har alla en bättre styvhet och mindre ludd än med de utan tillsatt snodd. Däremot hade jag svårt att få en högre inslagstäthet än de proverna med utan tillsatt snodd. Min slutsats är att det beror på att jag inte gjorde tillräckliga anpassningar i min vävteknik. Det vill säga hur spolen var spolad, spänningen i varpen, trampningen, inskyttling av inslaget och hur jag hanterar slagbommen. Som jag tidigare har skrivit behöver vi vävare bli mer medvetna om vad vi har i händerna. Vi behöver lära oss att göra anpassningar efter det material vi har framför oss. Lyssna och känna in. Hur låter vävstolen när du slår till med slagbommen? Hur känns tramporna? Vi behöver jobba med fibern och naturen, i stället för emot den. Vi behöver också vara ödmjuka inför att kunskap och handaskicklighet tar tid att lära sig. Med mer erfarenhet och lärdomar får man också lättare är det att ta in ny kunskap.

Rekommendation för fortsatta studier
Min rekommendation för vidare studier inom det här ämnet är att göra ytterligare prover, utifrån de prover som bedömdes vara mest intressanta i den här studien. Jag tror det kan vara intressant att tillsätta ännu mera snodd och väva upp nya prover i tuskaft och kypert, men det kommer också kräva ännu större lyhördhet och av vävaren.
Därefter behöver tygerna efterbehandlas i tvätt, stampning och dampning. Utifrån proverna bedömer jag att det kan finnas möjlighet att väva ett likvärdigt tyg på metervara, där spinnerierna tillsätter extra snodd i garnerna.
Jag är personligen väldigt nyfiken på att utforska detta vidare. Tack Dalarnas Hemslöjdförbund som möjliggjorde att jag kunde påbörja detta projekt.

Här hittar du Maria Jufvas rapport:

Maia_Jufvas_Jakten på ett styvare tyg